Välkommen till Medveten Närvaro!

Jag har valt att döpa sidan det för att jag verkligen tror att medveten närvaro är det bästa mindsetet man kan ha.
Den insikten är den som förändrat och förvandlat mitt liv till det absolut bästa jag någonsin haft.
Den fick mig att släppa långvarig och tidvis stark depression,helt och totalt, en gång för alla, och framför allt för mig själv.
Den insikten är det finaste jag fått och därmed det finaste jag kan ge.

När jag vaknade låg jag i en soffa och tittade upp i taket och försökte förstå hur jag fortfarande kunde vara deprimerad trots att jag velat bli av med min depression i så många år. Jag började ifrågasätta känslor och tankar. Det blev tydligare och tydligare och jag förstod på ett djupare plan än någonsin innan att depression och likande bara är känslor och tankar. Jag förstod och accepterade på ett djupare plan att det som hänt har hänt, och att det verkligen var omöjligt för mig att ändra på det. Och det enda jag faktiskt ville var att bli av med min depression, inte att ändra det som hänt, utan att leva ett lyckligare och mer kärleksfullt liv.

Jag smälte detta i några minuter till, och plötsligt sa det nästan klick. Nånting hände, i min kropp och i min hjärna. För första gången i mitt liv var jag över min depression. Över i den meningen att jag hade besegrat den. Inte att jag ignorerade den. Inte att jag gömde den eller glömde den. Jag hade konkurrerat den. Jag hade förstått den, accepterat den, och förlåtit den.

Jag var hos min dåvarande flickvän. Jag hade legat i soffan i vardagsrummet i nästan tre timmar, men förståelsen, acceptansen och förlåtelsen började de sista 45 minuterna.

Jag hade verkligen haft en innerlig konversation med mig själv. Ett seriöst rannsakande utvecklingssamtal. Jag hade förstått att jag inte mådde så bra som jag ville, och verkligen inte så bra som jag anade att man kunde.

Bara några få minuter efter att allt faktiskt landat i mig, förståelsen, acceptansen och förlåtelsen, så kom känslan. En känsla jag aldrig tidigare känt, i mitt då tjugotvå åriga liv.
Det kändes som att en konkret vikt hade släppt från mina axlar.
Jag kände mig fysiskt lättare, mycket lättare.
Jag kände mig genomskinlig, som om man kunde se och röra igenom mig. Som om ljud, ljus och vind bara skulle åka rakt igenom mig.
Jag hade inget att säga och inget att förstå. Jag bara och endast var.

För första gången i mitt liv var jag utan extrema, överdrivna, ihåliga och tillfälliga känslor och tankar.
Toppar som dalar.
Jag var totalt, med hela min kropp och varande, tillfreds.

Det var ingen tom känsla.
Det var en fylld känsla.

Jag kände att jag hade allt jag behövde. Att jag inte behövde nånting, alls. Att jag var hel och ren. Att jag var läkt, frisk och färdig.

Jag hann precis sätta mig in i mitt nya jag när det var dags att sätta sig och äta middag med min dåvarande flickvän och hennes mamma.

Flickvännen hade nyligen kommit hem och även mamman som hade lagat mat en kortare stund i köket innan. Jag vill minnas att jag smålog, om inte fysiskt så psykiskt när jag reste mig ur soffan. Helt utan rädsla eller behov undrade jag snabbt hur länge den här känslan skulle hålla i sig. Jag gick några steg fram till matbordet och satte mig.

För dom hade det nog varit en ganska normal dag, dom pratade på som dom brukade, medan jag satt där och undrade om min innerliga förändring och utveckling syntes utanpå mig. Jag kom fram till att den nog inte gjorde det.

Jag kände hur jag var djupare i min kropp än tidigare. Som om jag faktiskt körde min kropp, som ett fordon. Jag var bakom mina ögon och min panna och kanske till och med hjärna.
Jag hade full kontroll över mig själv.

Jag var förundrad av hur känslan höll i sig. Jag fick någon fråga som jag lätt och trevligt svarade på, som jag brukade, men den här gången kändes det hundra procent genuint och otvingat. Jag kom liksom inte på svaret. Svaret kom till mig.
Jag undrade om även det märktes, men jag tror att det tolkades som att jag bara var på ganska bra humör, när jag egentligen aldrig mått så bra.

Middagen fortsatte och så gjorde även livet.
Jag minns fortfarande datumet på den här dagen, 25e September 2016, vilket var en Söndag, så dagen efter var det tillbaka till vardagen.

Jag minns inte exakt vad jag gjorde, men jag minns att den här känslan höll i sig i hela två veckor i sträck, non stop, med jobb och hela vardagen som jag tidigare mentalt haltat igenom.

På helgen därefter blev det en mindre diskussion med dåvarande flickvännen som skakade om mitt tillstånd, men lagom till veckan var jag tillbaka.

Det höll i sig i ytterligare två veckor och sen började det domna av lite, utan någon tydlig orsak, men det kan ha att göra med att jag blev van vid känslan.

Det har inte alltid varit den typen av toppen sen dess. Jag har haft några få stunder då jag varit direkt ledsen på grund av seriösa anledningar, men det som faktiskt aldrig har hänt sen mitt uppvaknande är att jag blivit omedveten igen. Att jag tappat kontrollen över mig själv.

Jag har inte alltid haft full kontroll, som känslan baserades så mycket på, men jag har aldrig igen ens varit nära på att tappa förståelsen, acceptansen eller förlåtelsen för vad som är.

Jag har som lägst varit på cirka 70% av vad den fulla känslan varit för mig.

Jag har stött på utmaningar, eller tillfällen att förbättras och ändras, men med hjälp av min nyfunna kompass av förståelse, acceptans och förlåtelse kunnat reda ut och komma över även dom.

Alltså, det jag har lärt mig och vill lära ut är ingen tillfällig lösning.
Det är en insikt som kan användas som verktyg för att ta sig fram genom livets med- och motgångar på bästa möjliga sätt.

Det är än idag den absolut bästa känsla jag haft och som jag tror man kan ha.

Allt jag behövde var inom mig. 

Jag hade all kärlek och förståelse jag behövde.

Jag var helt oberoende, av allt.

Jag kände bara, och tror därför att jag bara var kärlek.

Jag har gått igenom den här förståelseprocessen.

Förståelsen av hur man är medveten om sin närvaro, och närvarande i sitt medvetande.